I den nya civillagen regleras idag på ett mycket enkelt sätt den situation som vi strax ska illustrera. Det handlar oftast om enkla avtal mellan, till exempel, två vänner som visserligen saknar juridisk kunskap, men som på något sätt kommer överens. Problemet uppstår när någon vill ha mer än vad hen själv har åtagit sig eller än vad den andra parten har åtagit sig.
Vänner och en brunn
Det fanns en gång två vänner, Ota och Pavel. Ota är en erfaren expert på att borra brunnar och Pavel skulle just behöva en sådan brunn. Så de kommer överens om att Ota ska borra en brunn åt honom, och eftersom det handlar om en vän – och dessutom en granne som säkert skulle hjälpa till med brunnen om det råkar bli torka – kommer de överens om att Pavel ska betala hälften av kostnaderna. Så de slår fast avtalet, kanske muntligt inför sina fruar eller så skriver de till och med ner det. Ota gräver och gräver, men eftersom oväntade komplikationer uppstod blev det nödvändigt att borra brunnen djupare, vilket innebar att kostnaderna ökade. Men Pavel vägrar att betala, eftersom han har tagit reda på hur mycket en sådan grävning brukar kosta och det belopp som Ota begär är betydligt högre. Då visar Ota honom papperet där det står att Pavel ska stå för hälften av kostnaderna. Hur blir det då enligt lagen?
Vanliga pengar för vanliga situationer
Det står förstås klart och tydligt: ”Hälften av kostnaderna”. Logiskt sett borde alltså Pavel betala precis hälften av alla kostnader som uppkommit. Men så enkelt är det inte. Ota, som var mer erfaren, borde, så snart han insåg att det skulle krävas högre kostnader, omedelbart ha sagt till Pavel att det skulle kosta mer, så att han kunde tänka över saken. Men eftersom Ota är en lurifax sa han ingenting till honom. Pavel förband sig alltså visserligen att betala hälften av kostnaderna, men hälften av de vanliga kostnaderna! Pavel kunde ju inte ana att brunnen skulle kosta mer, och han och Ota hade inte ens kommit överens om exakt upp till vilket belopp Pavel skulle betala (till exempel upp till 100 000 kronor).
Lagen säger alltså tydligt att om det inte klart och tydligt fastställts vilket belopp som ska betalas, ska ersättningen fastställas till de vanliga kostnaderna som normalt uppstår i sådana fall. Pavel är alltså juridiskt skyldig att betala hälften av de vanliga kostnaderna, och resten måste Ota betala själv.